Det har hänt väldigt mycket under den senaste tiden och samtidigt har jag som vanligt haft hysteriskt mycket att göra.
Förutom mitt vanliga jobb håller jag kurser inom tårtdekoration och det tar lång tid att hålla även den businessen igång med allt vad det innebär. Jag skriver och är aktiv här på bloggen och i facebookgruppen, jag filmar, redigerar och gör en massa andra stora och små saker åt SÖF, försöker få till dokumentärfilmen angående min lipödemresa med operationen som mål och jag har jobbat med mitt nya projekt med Mykey Fitness för att försöka ta fram ett träningsprogram för kvinnor med lipödem.
Utöver allt detta ska jag försöka ta hand om mig själv – ett omöjligt uppdrag. Framförallt med oregelbundna jobbtider.

Så sen nån månad tillbaka, när jag insett att jag inte ens hunnit med att göra övningarna jag fått av nya PT:n, så har jag försökt skapa förändring i mitt liv och insåg att det var jobbet jag måste börja med. Har jag ingen rutin där så är det nästan omöjligt för mig att skapa rutin i resten av livet. Och nu har jag blivit bönhörd och har from nästa vecka en höst framför mig när jag vet när och hur jag kommer jobba, det känns helt fantastiskt.

Mitt i detta kaos insåg jag också att jag kände mig stressad inför operationen.
Först för att jag inte skulle hinna hitta någon som kan producera min dokumentär (vet jag fortfarande inte om jag kommer få till) men också för att det är så mycket som jag behöver förbereda inför operationen med sprutor, bandagering, resor, boende, jag ska vara mentalt redo och massa annat.
Samtidigt har jag också min insamling igång som gick otroligt bra i början men sen har stannat av – jag hoppas att kunna få ihop till en av operationerna med hjälp av den – vi är halvvägs dit i dagsläget.
Att kunna vara sjukskriven i samband med operationen har också varit en faktor, det måste passa in i mitt tidsschema, och min kamp för att försöka få landstinget att förstå att jag måste få hjälp är ytterligare en. Jag har fått remiss skickad till kirurgen på Karolinska för bedömning men fick i fredags avslag på den utan att dom ens hade träffat mig (blir nog ett eget inlägg om det) så kampen kommer fortsätta där.
Som ni hör har det varit väldigt många tankar och allt detta ledde till att jag började fundera på att skjuta på operationen och det ledde mig också till att undersöka fler alternativ vad gäller val av kirurg.

Jag har ju varit hos Dr. Olafur på hermelinen på konsultation, träffat Dr.Stutz när han var här i Stockholm och hört väldigt mycket om Dr.Klasmeyer i Köln.
Jag vill operera mig med WAL så därför gick alternativet Olafur bort för mig, kvar var Dr.Stutz som jag har det största förtroendet för men som har väldigt lång väntetid och ingen möjlighet att kunna skjuta på operationen utan att behöva vänta ytterligare ett år och jag skulle behöva göra tre operationer hos honom.
Så dök då Dr. Klasmeyer upp i mina tankar. Han som också gör med WAL och har fått många lovord från andra lipödamer här i Sverige. Jag mailade honom och fick väldigt tydliga svar vad han tänkte sig skulle vara bra för mig. Jag ska till honom på konsultation på måndag och det ska bli spännande att se vad jag får för intryck av honom. Inför konsultationen har jag fått svar att han planerar att ta ca 4 liter vid varje operation och jag kommer behöva göra två stycken.
Detta blev då i allra högsta grad en ekonomisk fråga för mig. Två eller tre operationer är en skillnad på ca 60 000, pengar jag ju inte har i dagsläget.

Så med allt detta i beaktande har jag beslutat att skjuta på operationen.
Jag vill skapa en höst med lugn och ro som största fokus. Att jag vill vara så redo det går för operationen handlar nämligen inte bara om att vara så stark som möjligt utan också att minska stressen i mitt liv, lipödem mår inte alls bra av stress nämligen. Hos Klasmeyer kan jag i princip välja min tid för operationen själv – och behöver inte vänta så fasligt länge – även om jag väljer att ställa in den tid jag hade hos Stutz nu i oktober.

Hösten kommer nu ägnas åt att jobba, fortsätta äta bra, starta om projektet med Mykeyfitness from 1 oktober då jag nu skaffat mig utrymme i kalendern till att göra det jag ska, fortsätta blogga i den mån jag hinner, fortsätta jobba för SÖF men måste vara lite restriktiv med vad jag tar på mig – det är ju ideellt jobb och jag måste tänka på min hälsa först, och jag ska verkligen försöka få till dokumentären.
Med den här planen har jag ett lugn i kroppen, jag kommer ägna mig åt att läsa på ännu mer om efterdyningarna av operationen, ska försöka fixa en lymfterapeut som stöttar mig både före och efter vad gäller både MLD och bandagering/kompression och förhoppningsvis kommer insamlingen komma upp i några kronor till under tiden.

Jag var ju så bestämd att det var hos Stutz jag skulle göra min operation men det är många faktorer att ta ställning till och kanske var jag för snabb med beslut.
För mig har det också varit viktigt att jag är sams med min kropp innan operationen, jag ser det som att den ska rädda min hälsa, men den har ingenting med utseende att göra. Det är många som tror att vi opererar oss för utseendets skull – och självklart skulle jag uppskatta massa saker om det kommer på köpet – men tanken på att få leva en dag här i livet utan att ha ont någonstans känns helt främmande men otroligt lockande.