Maten puttrar på spisen, min mysbelysning är tänd och från datorn hör jag min spotifylista med foxtrotmusik.
Jag har precis kommit tillbaka hem efter en sen träningsrunda i solnedgången och njuter av känslan efter ett avklarat träningspass.
Jag älskar att träna på kvällen och speciellt att köra ett pass på utegymet nere vid badet, där har jag utsikt över vattnet medan solen sakta trillar ner bakom trädtopparna.

Men ikväll är den där känslan efter avklarat träningspass bitterljuv… Jag känner mig duktig att jag tog mig ut men så ledsen över hur min kropp svarar på fysisk aktivitet nuförtiden.

Sen jag beslutade mig för att operera mig har nämligen en nytt mål tagit form i mitt inre. Den där kämparglöden har väckts till liv igen, ni vet den där jag brukar prata om som inte ger sig förrän målet är uppnått… Den här gången gäller det mina tankar kring hur jag vill ge min kropp så bra förutsättningar det bara går inför operationen och därför har jag bestämt mig att oavsett hur trött jag är eller hur ont jag har så SKA jag ut på mina träningsrundor.
Så ikväll var det upp till bevis att jag står fast vid min beslutsamhet så jag trotsade min trötta kropp som stått upp och jobbat i över åtta timmar och gav mig iväg.

Nu sitter jag här, en timme senare, och är nedstämd istället för glad och tillfreds med min insats.
Jag som älskar att träna, älskar att känna hur musklerna svarar, pressa mig till bristningsgränsen för att se vad jag kan uppnå… jag har nu muskler som känns som dom är borta, eller dom är där men det känns som dom är i dvala.
Mjölksyran och den totala tyngdkänslan kommer numera på en gång.

Kvällens styrkepass gick hyfsat men vägen hem efteråt som jag hade tänkt att jag skulle jogga – nej, det gick inte… Jag gjorde två tappra försök men när benen är så tunga så det känns som en elefant har gjort avtryck i asfalten efter mina steg gav jag upp.
Den här tyngdkänslan är förlamande…och knäckande. När det spritter i benen där inne i tankarna och jag med lätta ben vill springa i takt med musiken i mina lurar men när jag försöker så är det som att nån förstört kopplingen mellan tanke och kropp.
Absolut ingenting är LÄTT och definitivt inte smärtfritt.

Det här gör mig så himla ledsen, jag vill ju, jag är beredd att kämpa. Jag och min kropp har ju redan kämpat i tjugo år men nu är det värre än nånsin. Min kropp har alltid varit tung men inte såhär. Det känns som att nån har satt ett rep runt mina höfter och drar mig neråt för varje steg jag försöker springa. Och det som kanske är mest frustrerande av allt är att jag har rätt mindset, jag är van att kämpa och ger mig inte lätt – men nu gååår det bara inte.
Smärtan gör sig påmind i allt – varenda steg, nästan varenda rörelse.

Under tiden jag skrivit det här har min vänsterhand dessutom nästan domnat bort och jag fryser in till märgen på baksidan av mina armar. Har aldrig tidigare förstått hur jag kan vara så varm så att svetten rinner och samtidigt vara så kall “i fettet” som jag brukar säga – men nu vet jag ju att det är lipödemet som ställer till det.
I torsdags var jag och dansade bugg och foxtrot som jag tycker är så roligt så jag skulle kunna göra det varje dag – men efter några timmar har jag så ont så jag knappt kan njuta av det roliga längre. Och för att inte prata om efterdyningarna – det dröjde till fem på morgonen innan krypningarna och “växtvärken” i benen gav sig så pass att jag äntligen kunde somna. Eller så var det kanske av ren utmattning jag till slut somnade.

Ska livet verkligen vara såhär???

Jag har så mycket energi och livsglädje, så mycket jag vill göra – tänk vilket upplyft mitt liv skulle få om jag kunde få uppleva smärtfria dagar…