Det är helt galet vad tiden bara rinner iväg och plötsligt är det nu bara några dagar kvar till min andra, avslutande operation. Det dryga halvår som har passerat sedan den första har gett utrymme för väldigt många reflektioner kring vad som hänt med min kropp – och även med mina tankar. 

Som ni vet har jag jobbat med min självkänsla, det jag kallar självkärlek, i många år men det stora genombrottet till acceptans kom i samband med min diagnos. Det var först då jag till slut kunde lägga mitt eget skuldsättande åt sidan och det var den sista pusselbiten i mitt kroppsacceptanspussel jag behövde för att lämna kroppshatet bakom mig.

Men oavsett om pusslet nu hade alla bitar på plats betydde det inte att min resa var slut, den hade bara tagit en helt nu vändning. 
Jag tror nämligen på att den personliga utvecklingen hos människor fortsätter livet igenom och att man aldrig blir riktigt “klar”.
Livet självt brukar jag beskriva som en enda stor, lång resa man är ute på och jag kan se att när jag kommit till viktiga punkter i mitt liv är det som att jag stannat upp som på en liten plattform – en perrong kan vi kalla det – och därifrån sen kunnat tagit ut en ny riktning. 
Dessa perronger jag stannat till på under livets resa har haft olika stort värde och att få diagnosen “Lipödem” var en sådan som skulle visa sig ha en enorm betydelse på min fortsatta resa.  

Jag hade nämligen knappt fått min diagnos klar för mig innan jag började leva mitt liv på ett helt annat sätt än tidigare.
Under alla år hade jag förminskat mig själv och min kropp då min största rädsla i livet var att visa upp min kropp – men nu var det dags att se om jag vågade göra saker jag aldrig förr tillåtit min kropp att göra. 

Med min nyvunna självkärlek började jag därför utmana mig själv. Och som jag gjorde det!
Det var allt från att prova på poledancing (iklädd korta shorts) till att åka till äventyrsbad (i bara bikini såklart) och det bästa av allt var att när jag väl kastat mig ut och gjorde alla dessa nya grejer, gjorde det med en glädje inom mig som bara kunde liknas vid ett litet barns obekymrade lek .
Jag hade således kommit till stor acceptans kring min kropp redan innan jag beslutade mig för att operera mig. Och jag valde också att skjuta upp min inplanerade operation ett halvår för att jag ville få än mer tid att visa min kropp att den faktiskt dög som den var – med eller utan operation. Jag ville ut och på något sätt manifestera min acceptans kring min kropp innan den hade opererats på.

Nu när det gått över ett halvår sedan den första operationen så har mina tankar kring min kropp hunnit sättas på andra prov. 
Plötsligt har kroppen förändrats på ett sätt jag i alla år bara kunnat drömma om och den del av min kropp som numera får flest beundrande blickar från sin ägarinna är mina knän.

I stunder kan jag knappt sluta titta på min knän. Jag HAR knän!
Dom är hårda, kantiga och det är som små gropar runt omkring dom – otroligt fascinerande för någon som i hela sitt vuxna liv aldrig sett mer än fettkuddar där det borde vara knän. 
Jag tycker mig kunna likna dom vid två glaciärer. Förut täckta av lager av is – bulliga och mjuka i sin form – som nu börjat smälta och för var dag som går kommer fler och fler konturer av dom underliggande bergen fram. 

En annan kroppsdel jag är fascinerad över är mina benmuskler – att få se dom spela där under huden är helt fantastiskt!
Jag slås av tanken vilken enorm extra kraft och vilja att bygga dom än starkare som kommit över mig sen jag börjat se dom. Vilken morot att faktiskt kunna se resultatet av mina ansträngningar – ett resultat som i alla år trots hård styrketräning var omöjligt att uppnå.

Man kan på sätt och vis säga att en ny form av överdriven kroppsmedvetenhet har smugit sig på hos mig. 
Innan operationen ägnade jag inte speciellt mycket tid åt att bedöma min kropp längre och den där spegeln – den som kan vara både ens bästa vän och ens värsta fiende – den hade efter år av osämja till slut blivit min vän.

Men då operationen medfört den här nya fascinationen över min förändrade kropp har den också inbjudit till att börja inspektera och bedöma igen. En svår balansgång för nån som ständigt haft ett kritiskt tänkande kring sin egen kropp.
Så här står jag nu och har delar av min kropp som är nya och börjar se ut så som jag alltid önskat och jag har mina gamla delar som jag jobbat så hårt för att acceptera precis som dom är. Märklig sits jag hade hamnat i och nu blev jag blev verkligen utmanad i mina tankar kring min kropp.
Jag valde att se allt detta som en ny möjlighet att fortsätta celebrera min kropps ALLA delar fram till nästa operation – oavsett om dom råkade vara opererade eller ej. 

För någon månad sen var jag iväg på en fysisk resa som ni vet, men den skulle visa sig vara ett kvitto även på den mentala resa jag har gjort de senaste åren.
Den blev faktiskt ytterligare en milstolpe för mig, en sån där perrong, att stanna upp och reflektera på. 

Senast jag besökte ett varmt land hade jag inte kommit alls lika långt på min självkärleksresa. Då kretsade mina tankar väldigt mycket kring kroppsförakt, och framförallt, hur jag skulle dölja mina ben i värmen???
En mycket central tanke i livet hos många kvinnor med lipödem…

Med mitt gamla beteende i åtanke blir skillnaden mot hur jag istället valde att göra under den här semestern enorm. 
– Jag har badat och solat helt utan att skämmas. 
– Jag har inte tagit en solstol som varit så nära placerad vattnet som möjligt för att slippa gå med mina fladdriga lår så långt. 
– Jag har gjort nåt som jag aldrig skulle gjort förut – gått omkring fritt bland folk med nåt på mig på överkroppen men inget som täckt nedtill, det har annars varit min vana sedan 15-årsåldern att alltid ta på mig undertill på kroppen först.
– Jag har burit korta kjolar och shorts utan mina trygga strumpbyxor som håller ihop allt och jämnar ut groparna. 
– Jag har till mina korta shorts också klätt mig i platta skor vilket heller aldrig hade hänt förut då benen ju ser kortare ut utan klackar.  

Det kanske största ögonblicket av dom alla är att jag har låtit mig fotograferas i ENDAST BIKINI på stranden!
Det här gav mig två olika nya erfarenheter. Tidigare när jag velat ta en fin strandbild har jag alltid sett till att vattnet nått mig upp till ungefär höfthöjd eller sett till att sitta i vattenbrynet. Nu tänkte jag att jag för första gången skulle ha en bild utan sarong och den skulle tas utan täckande vatten. 
Naturligtvis är detta lättare för mig och inte ett fullt lika högt berg att bestiga nuförtiden eftersom jag för ca 1,5 år sedan valde att börja publicera bilder på mina ben både på min blogg och instagram. Jag är ju väldigt öppen med hela min resa jag nu är ute på men trots det har jag såklart mycket känslor som ligger djupt rotade i mig kring min kropp och dess utseende.

Så att BE min vän att ta bilder på mig iförd endast bikini utan täckande kläder eller vattenbryn var en helt ny grej för mig, men den kanske största utmaningen i detta var att faktiskt att stå där på stranden mitt framför alla andra och låta dom se att jag blev fotad.

Tanken kom blixtsnabbt…
“Tror hon att hon är snygg, det där är väl inget att fota, vad ska hon med en bild till med den där kroppen”. 
Gamla spöken dök upp och skapade dåliga tankar. Och på det kom dom dåliga känslorna.  

Det hade varit lätt för mig att falla i gamla mönster och helt enkelt avbrutit fotograferandet för att det kändes för obehagligt, men nej – mitt tåg har lämnat den perrongen och jag är ju på väg i en helt ny riktning. 

Jag tog fram min gamla övning kring hur tankar, känslor och handling hör ihop och synade mina tankar i fogarna. 
Är det verkligen sant att allihopa på stranden tycker det jag nyss tänkte?
Nej, troligtvis inte!
Behöver jag då känna skam eller som att jag inte är tillräckligt mycket värd för att få ta en fin strandbild? Svaret jag kom fram till var även här ett rungande nej. 

Jag har på hela min långa kroppsaccpetansresa lärt mig att styra över mina tankar och därmed mina känslor. Och vänder jag på det hela kan jag också styra mina handlingar på detta sätt. I och med att jag numera GÖR annorlunda mot vad jag tidigare gjort kan jag lättare se vilka tankar det är som ställt till det för mig. 

När allt det här läggs ihop inser jag att mitt liv numera är så sjukt mycket enklare. När jag slängt mina onda tankar åt fanders och börjat gilla min kropp precis som den är så behöver jag aldrig vara rädd, orolig eller begränsa mitt liv av det enda skälet att jag riskerar att någon kan se mina ben.
Självklart bryr jag mig fortfarande om hur jag ser ut och vill vara snygg precis som dom flesta vill, men elaka tankar styr inte mitt liv längre. Numera sätter jag på mig det som är bekvämt och som känns bra. Jag väljer inte kläder utifrån vad som döljer områden som jag tror andra inte klarar av att se utan att ge mig blickar och kommentarer kring.

Men när jag nu tyckte jag hade varit så duktig och hanterade strandbilden så bra så skulle jag strax därpå komma att trilla i min egna fälla. Jag fann mig plötsligt agera helt och hållet enligt mitt gamla mönster, och det var inte förrän någon vecka senare när jag kommit hem jag insåg vad jag hade gjort.
Det som frammanade det gamla beteendet var den här bilden.

Det enda jag kunde se på bilden och min direkta reaktion och kommentar till min kompis var följande:
– Fy fan – den där bilden får inte delas på sociala medier, den ska inte läggas ut nånstans där nån kan se den!
Det tog som sagt en hel vecka innan jag kom på att jag hade reagerat och AGERAT precis som förr – det jag inte gillar med min kropp ska skylas – får inte finnas. Döljas, döljas, döljas.

Nu kanske ni tänker – “men vadå, man ser ju knappt benen”.
Men den här gången är det inte benen som får ta skulden och skammen – det är mina armar. Jag har mestadels pratat om mina lår här på bloggen tidigare för dom har definitivt varit mitt största problem, men faktum är ju att mina armar även dom har fått utstå mycket skäll från min elaka, dömande Jenny. Den delen av mig som har varit så bra på att tala om vad som utseendemässigt inte varit ok med min kropp.
Men hur går det här ihop med min nyvunna självkärlek!? Det gör det ju inte!
Jag kan ju inte hålla på och skyla mina armar för då står jag ju inte upp för min tro på att min kropp ska få finnas och vara precis som den är. När jag insåg detta blev jag faktiskt lite stressad – för mina armar ska ju också dom bli mindre i och med nästa operation – jag måste “hinna” visa dom samma acceptans som jag redan hade gjort mot resten av kroppen.

Så nu mina vänner – här är dom, mina armar – fullt synliga med allt sitt häng.
För att manifestera kärleken till mina armar riktigt ordentligt kommer jag inte bara publicera bilden här utan även på mitt instagramkonto och facebook. Och detta gör jag enbart för att mina armar är värda att älskas – med eller utan lipödem.

Min resa mot självkärlek tuffar på och som ni märker fortsätter jag utmanas av andra, men kanske framförallt av mig själv.
Den här fysiska resan till Cypern får alltså ses som ett stopp på en sån där perrong – en stunds paus i tillvaron där det finns tid för reflektion. Den här gången reflekterar jag över att jag faktiskt varit lite dålig på att då och då titta i backspegeln, utan jag har bara ständigt strävat framåt mot nya mål utan att se på var jag kommit ifrån.

Nu står jag här med den nya insikten och ser på på en kvinna som i dag står stolt, stark och orubblig men när jag börjar spola tillbaka bandet över den här resan i mitt huvud ser jag hur den här kvinnan för varje perrong hon passerar blir lite mindre rakryggad, hur hon faller ihop och bit för bit blir mindre och mindre. 
För varje station som går blir hon mer och mer osäker och jag ser hur den till synes glada och sprallig tjejen döljer nånting där bakom leendet – en känsla av att känna sig ensam, desperat och ledsen – väldigt ledsen. Det är mörka vindar som virvlar kring tjejen på perrongen – hon står hopkrupen och försöker skydda sig mot yttervärlden men hon är helt ensam där inuti sitt skal. Ensam med sina tankar och sin rädsla. Tankar på hur ful hon är och att det inte kan vara möjligt att någon i hela världen skulle kunna älska henne så som hon ser ut. Livrädd över att någon skulle kunna se hennes lår och att det skulle betyda att hon skulle fortsätta leva ensam resten av sitt liv.
Den här tjejen hade förlorat kontrollen över sin kropp för några år sedan och det hade nu satt sina spår, hon hade drabbats av ätstörningar och depression alltmedan hon undrade vad sjutton som var fel på hennes kropp. Orken tog slut, molnen tornade upp sig och plötsligt befann hon sig där i det nattsvarta mörkret. 

Nu när jag står här och ser tillbaka på det liv som den här lilla tjejen haft, hur hon växte upp och drabbades hårt av den utseendehets som råder i vårt samhälle, hur hon dessutom fick en sjukdom som hade med just utseende att göra men trots allt lyckades ruska av sig det och nu stå starkare och stoltare än nånsin måste jag ge henne en klapp på axeln.
Och inte bara det – en stor varm kram ska hon få, den lilla Jenny som lidit så genom alla år. 
Att inse att det är JAG som gjorde den där resan känns faktiskt stort. Jag är så långt ifrån den rädda, osäkra och desperata tjejen jag var för några år sen nu och det är faktiskt ingen annans förtjänst än min egen att jag tagit mig ända hit.
Med varje val jag gjort, med varje envetna tanke, har jag förändrat mitt livsmönster – jag har slagit mig fri. 

Och just fri är det ord som så ofta dyker upp i mig när jag tänker på hur jag lever mitt liv nu, efter jag släppt mitt kroppshat och istället valt att celebrera min kropp – varje dag.
Snart kommer jag dessutom vara helt fri från lipödemsmärta och då kommer den känslan att förstärkas ännu mer.

Jag tittar på bilden igen – den som jag först inte ville visa för någon annan levande själ – och slås av ännu en symbolik. 
På bilden ser jag en tjej högt upp i luften, flygandes med armarna utåt, som en fågel… FRI som en fågel.
Lika fri som jag ser ut att vara på bilden känner jag mig numera i känslorna kring min kropp.

Min resa mot självkärlek kommer att fortsätta tuffa framåt och jag hoppas att vi är fler och fler som kan vågar kasta våra skylande klädesplagg och istället börja leva livet.  

Stolta och vackra precis som vi är! Glöm aldrig det!