Glädje!

I dag hörni har jag gjort nåt jag aldrig trodde jag skulle göra igen – och oj, vad roligt jag haft och oj, vad glad min kropp är.

Jag har en kompis som nyligen fyllt 40 och jag hade planerat att fira honom med någon kul aktivitet. Jag funderade länge på vad vi skulle göra men till slut hittade jag nåt som jag trodde kunde passa honom – äventyrsbadet Kokpunkten i Västerås.

Genast slog mig tanken – “badhus och min kropp iförd endast bikini… det går ju inte…” Eller?

Just det – det där är en gammal tanke – det går ju visst.
Jag fortsätter på min inslagna väg att utmana mig själv och göra sånt som jag vanligtvis inte gör i princip hela tiden nu, och det här var ju en perfekt utmaning – och en perfekt present till min vän så självklart skulle vi göra det här.

Jag har inte varit på ett badhus sen jag var i 15-årsåldern. Under hela gymnasietiden var jag bara med på simning en enda gång  – det var den gången vi skulle ha klädsim. Vid alla andra tillfällen såg jag till att “var sjuk” eller “hade mens”. Lämpligt, eller hur!?

Men sen jag fick vetskap om lipödem i somras har verkligen flera års jobb kring min självbild plötsligt fallit på plats och gett utdelning, och det är en sån fantastisk känsla av frihet att inte behöva bära på den här “hemligheten” längre. För det är så det har känts, en kropp som måste döljas till varje pris för att inte avslöjas vara så ful där under ytan av kläder.

Så i morse gav vi oss iväg mot Västerås och äventyrsbadet – och jag var inte ens nervös utan hade bara tankarna på hur kul vi skulle ha och hoppades att min vän skulle uppskatta överraskningen. Jag hade dock – vanan trogen – en “nödplan” om nån skulle säga nåt om mina ben eller min kropp. Det har ju ändå hänt ett antal gånger att främmande människor ansett sig ha rätten att påpeka saker och ting kring min kropp som dom inte uppskattat. Men istället för att bli ledsen och låta mig påverkas av en sådan kommentar tänkte jag nu istället att om nån säger nåt får jag en möjlighet att berätta om lipödem – snacka om att min hjärna gjort en helomvändning.

Nu har jag nyss landat här hemma igen efter flertalet timmar i bubbelpooler, olika bastuanordningar och inte minst en massa “åk” i olika vattenrutschbanor. Och det var inte vilka rutschbanor som helst utan kroppen åkte hit och dit, kallsupar titt som tätt och jag har stått/legat/suttit i alla möjliga totalt ograciösa ställningar när jag skulle försöka ta mig i, men kanske framförallt ur, dom olika gummibojarna som man satt i när man skulle åka i rutschbanorna, haha.

Men vet ni vad – jag har haft sååå himla roligt!!!!

Och det känns som hela min kropp tackar mig. När jag stod där i kön till en av attraktionerna slog det mig plötsligt vilket vattendjur jag var när jag var liten, hur jag älskade att vara på badhuset och hur vi brukade tävlade om vem som kunde åka snabbast nedför banorna. Så var det fram tills min kropp började förändras – och återigen får jag insikter med ett skimmer av sorg då jag inser hur mycket roliga saker jag hindrat mig själv från att göra under alla år.

Men idag tog inte den sorgen överhanden och inga tårar över spilld mjölk utan enbart glädje över att äntligen vara kvitt den elaka djävulen på min högeraxel som alltid intalat mig att jag inte duger som jag är.

I dag vann glädjen över att få skrika ut min barnsliga förtjusning när vi ven nedför banorna i en hisnande fart, glädjen över att få vara avklädd och fri och glädjen över att ha återfunnit nån slags kärlek till min kropp.

Kram på er!

 

 

Instagram
Facebook
YouTube
RSS