Sen i mitten på förra veckan har smärtan varit näst intill olidlig. Jag går som en 82-åring, kan inte räta på ryggen på morgnarna, smärtan rör sig fram och tillbaka mellan vänster och höger sida, högerbenet har släpat efter när jag går och det känns som det sitter en korsett med taggar runt mina höfter och ner runt benen.
Jag har dessutom haft väldigt svårt att ligga ner då det känts som mitt högerben totalt tappat kontakten med musklerna. Jag har fått hjälpa till med händerna för att byta position på det benet när jag legat i sängen och jag har haft stora problem att ens kunna vända på mig. Och detta hela tiden till en ständigt pirrande smärta i benen som kan beskrivas ungefär som växtvärk som flyter omkring där inne i vävnaden och skär till ibland.
Jag hade planer på att ta mig ut på min korta löptur lite oftare nu under våren men i det här tillståndet är det näst intill omöjligt att ens gå på powerwalk, en staplande långsam promenad är det min stackars kropp klarat av. Onekligen blir detta ett moment 22 då jag ska äta bra och träna för att förhindra att lipödemet utvecklas, och nu- förmodligen på grund av lipödemet – kan jag inte träna alls.

Mitt i allt detta har också värmen kommit och jag som älskar solen mer än nånting annat vill såklart vara barbent. Istället har jag tvingats kämpa på mig dom där, ursäkta språket, förbannade kompressionsstrumporna. Jag är ju helst slut och genomsvettig när jag väl fått på dom är dom sjukt varma och som vanligt obekväma att bära. Dom låter mig inte glömma min sjukdom för en sekund….

Det här är bara sommarens allra första dagar men mitt inre skriker bara ut nej, nej, nej. Jag vill inte, jag vägrar, ha det såhär resten av livet när det faktiskt finns hjälp att få.

Mina tankar kring operation blir mer och mer intensiva och jag undrar om det skulle kunna hjälpa mig till ett smärtfritt liv, eller åtminstone smärtfria dagar.