Att kämpa, att aldrig göra saker halvhjärtat och att aldrig ge mig utan kamp är nåt jag ägnat mig åt hela livet.
Att saker gör ont på vägen ser jag mer som en självklarhet än att nånting skulle gå enkelt och smärtfritt.
Jag har alltid tänkt på det som en styrka och det är inte förrän nu, 37 år gammal, som jag börjar förstå att det faktiskt inte alltid blir ett bättre resultat av min krigarinställning.
Det kan faktiskt vara så att jag vunnit kriget om jag ger mig innan jag tagit ut mig totalt.

Efter det att sviterna efter första operationen hade börjat lägga sig framåt vårkanten trodde jag i min enfald att jag var i princip “frisk”. Och när jag märkte att jag kunde vara mer fysiskt aktiv igen som jag inte kunnat de senaste åren då smärtan tagit överhanden alltmer, fick jag naturligtvis blodad tand och min krigarmentalitet som varit min följeslagare så länge var snabbt på plats igen.

Som de flesta av er vet har dansen i princip tagit över mitt liv – jag är fullständigt tokkär i denna aktivitet och vill egentligen dansa varje dag. 
Under våren dansade jag därför en hel del och jag kände mig glad över hur jag utvecklade både min balans och styrka och blev ännu mer övertygad om att jag hittat helt rätt i vilken form av träning som fungerar för mig. 

Men säg den lycka som varar… 

I början på juli var jag på dansbandsveckan på Öland och hade nog den roligaste och bästa semestern jag nånsin haft. Men ungefär efter halva veckan började smärtpåslaget komma.
Medan alla andra så gott somnade in i sina sängar efter avslutade danskvällar ägnade jag mig åt att varva ner, stretcha och desperat försöka få smärtan i vader och höfter att ge med sig så jag kunde somna. Efter några dagar kom den gamla bekanta känslan av att vakna till smärta tillbaka. Myrkrypningarna och värken var tillbaka med full kraft, men nu bara i mina vader – inte alls i låren.
Dessutom hade jag senaste tiden fått problem med min ena hälsena som var så spänd så jag trodde den skulle gå av om jag råkade trampa ner hälen lite för långt. Uppepå detta hade jag då också fått tillbaka höft och ryggsmärtan som får mig att bete mig som en 80-årig dam på morgnarna som stapplande tar sig ur sängen. För att inte tala om hur hysteriskt långt det plötsligt blir ner till golvet.

Jag kämpade på såklart men kände mot slutet av veckan att dansen blev lidande då varje steg gjorde ont nånstans i kroppen – jag insåg att jag möjligen hade överansträngt mig lite och att jag ju faktiskt inte är helt frisk bara för att jag nu gjort en operation som fått mig att slippa den värsta smärtan i låren. Det finns ju en anledning till varför två operationer behövs och det ljuset började gå upp för mig nu. 

När jag väl landade hemma beslutade jag mig därför för att låta kroppen vila från dans en stund och det gick 1,5 vecka utan att jag tog ett danssteg. 
Sen var det dags för några dagars dans i Malung och det gick bra första kvällen men sen blev det problem – sista kvällen räddade min kompis mig genom att ge mig vad- och fotmassage innan vi åkte. Annars hade jag nog inte kunnat dansa alls.
Det var till och med så att en av mina danspartners jag dansar mycket med frågade om jag hade ont för han märkte att mitt rörelsemönster hade förändrats på bara några dagar.
Under den här tiden hade också känseln i mina stortår försvunnit nästan helt, det hade pågått ett tag men nu var den helt borta – läskig känsla.

När jag kom hem var det åter dags att vila – jag kände hur hela min kropp skrek efter det, och så även sinnet då jag ju kämpar med vissa utmattningsssymptom.

Sagt och gjort tog jag lite ansvar och stannade hemma från rätt många danstillfällen samtidigt som jag började ta hand om kroppen lite mer.

Jag hade dock en stor inplanerad danshelg kvar ca två veckor senare och den här gången var det foxkurs i Mörrum. 
Kurshelger är alltid fantastiskt roliga men det sliter också enormt på kroppen. Under lördagen var det någon form av dans från 9.30 till 01.30 med undantag för ett par timmar på eftermiddagen/tidig kväll, det tog totalt musten ur mig.

När jag sent på natten kom hem till hotellrummet och stängde dörren efter mig brast allt… Det kändes som att varenda muskel var utsliten, värken i framförallt vaderna var enorm och ryggen och höfterna var helt förstörda.
Jag satte igång att massera mig själv, djupandas, på med liniment och kompression, men värken blir ju bara värre ju mer jag slappnar av i såna här lägen,  innan det efter flera timmar till slut vänder. Nu gjorde tom låren ont igen – utan att kunna hindra det så började tårarna bränna innanför ögonlocken, det var en blandning av känslan av maktlöshet inför hur min kropp reagerar på ansträngning till att känna mig liten och rädd för varför jag hade ont i låren igen. 

Det nästan värsta av allt var att jag hade sällskap i mitt rum och det här var nog första gången nån fått se den förvandling som sker från att jag med världens största leende lämnar dansbanan – då ingen kan ana att jag har så ont – till den personen som handlöst faller in i smärtan när jag lämnas ensam och ifred.
Nu fanns för första gången inget val än att låta nån annan se mitt “rätta” jag och jag blottades totalt. 
Med tårarna försiktigt rinnandes nedför mina kinder fann han sig dock snabbt och utan att tveka hjälpte han mig. Men ett lätt tryck mot mina ben som spred värme precis där jag behövde kunde jag till slut somna tryggt vid hans sida.

Efter den här helgen nådde jag nog botten vad gäller smärta sen operationen och jag inser mer och mer var mina gränser går. Eller snarare att jag har gränser oavsett vad den där krigaren inom mig vill, och hur viktigt det är för mig att faktiskt vila. Att inse att jag inte kan göra allt som alla andra kan, eller vad jag tycker att jag borde kunna – det blir bakslag, vare sig jag vill eller ej.

Men det jag i alla fall har gjort som har varit positivt och i rätt riktning är att jag har börjat ta hand om kroppen genom att gå på regelbunden massage, jag har varit mer noggrann med djupandningar och egenbehandling efter jag ansträngt mig och det liniment jag köpte för några veckor sen på inrådan från min massör har gjort enorm nytta. 
Efter att jag gjort allt detta under ca en månad och haft massagen med mig sedan mitten på sommaren har det nu faktiskt vänt åt rätt håll igen. Jag har till och med fått tillbaka nästan all känsel i mina stortår.
Jag har också insett att de gånger jag känt smärta i mina lår har varit förknippade med när jag haft mens och då förstår jag ju att det är svullnaden som orsakar smärtan.

En sak som dock fått mig lite fundersam är att mina vader inte bara gör väldigt ont utan jag upplever dom också som gropigare än förut.
Jag har egentligen tre olika teorier vad det kan bero på.
– Kanske har jag “bara”  överansträngt dom och att det är därför dom gör ondare.
– Kanske gjorde dom såhär ont tidigare också men att jag inte kände det på grund av att låren var värre.
– Kanske har vaderna blivit mer drabbade av lipödem sen den första operationen.

Jag la ut ett inlägg om mina teorier i operationsgruppen på facebook och fick även respons på att det eventuellt kunde vara ökat tryck på lymfsystemet som kunde vara orsak till smärtan. 
Oavsett anledning ser jag nu verkligen fram emot den andra operationen och jag hoppas på samma enorma smärtlindring som efter den första – tänk om vader och rygg också kan bli smärtfria,  och om jag framöver kanske faktiskt kan slippa påslag efter fysisk aktivitet.

Under tiden så måste jag fortsätta på den inslagna vägen och verkligen anstränga mig för att inte låta krigaren ta över. Lyssna inåt och hitta balans är mitt nya mantra.

Det nya mantrat var också en bidragande orsak till att jag valde att unna mig en semesterresa utomlands.

När jag nu under en hel vecka får ägna mig åt att sova, vila, promenera och energitanka D-vitamin är det spännande att se hur det påverkar kroppen.

Vila är i alla fall den här semesterresans ledord.