Äntligen ska jag få ha en veckas semester utomlands.
I morgon bitti lyfter planet mot Cypern och en hel vecka utan några som helst måsten väntar. Och det bästa av allt – jag ska få vara i solen som jag fullständigt älskar. 

Jag har inte haft någon sammanhållande semester på väldigt länge (1 veckas semester har det blivit i år) och ingen utlandsresa heller då ekonomin inte tillåtit det de senaste åren.
Vanligtvis känner jag inte att andra bryr sig om vad jag gör med mina pengar utan det är helt och hållet mitt beslut hur jag väljer att spendera dom. I år är dock förutsättningarna annorlunda – och det beror på att jag har en pågående insamling till mina andra operation. 

Jag brukar se så mycket framemot resor till solen och det gör jag VERKLIGEN i år också men för en tid sen fick jag ta emot kritik för att jag i juli åkte en vecka till Öland och dansade istället för att spara mina pengar till operationen.
Naturligtvis tog jag illa vid mig av kritiken och då jag alltid försöker se saker från olika perspektiv har tankarna snurrat mycket kring den här frågeställningen sen dess och gjort att kommande resa har lämnat stor eftertanke och en viss bismak efter sig istället för bara glädje. 

Var det dumt av mig att ta en vecka ledigt den här sommaren, borde jag jobba 7-dagarsveckor hela tiden tills jag fått ihop pengarna, borde jag inte lägga mina pengar på dans som träningsform, borde jag till och med äta sämre mat för att det är billigare så jag slapp ha en insamling!?

Hur mycket jag än stöter och blöter detta kan jag inte låta bli att tycka att det låter jävligt dumt och absurt om jag skulle tänka så.

Själva anledningen till insamlingen är att det råder en stor brist i svensk sjukvård som gör att jag och ca 500 000 andra svenska kvinnor med lipödem inte får den vård vi behöver – eller i princip ingen vård alls. 
Det är väldigt dyrt att vara sjuk i lipödem då alla former av behandlingar och hjälpmedel vi behöver för att stävja sjukdomsförloppet är nåt vi måste bekosta själva. 

Jag vill inte ens tänka på hur många tusentals kronor jag lagt på min hälsa innan jag ens visste om att jag hade lipödem – då sökte jag förtvivlat svar hos näringsterapeuter och kinesiologer, jag hittade behandlingar som minskade svullnaden och smärtan i mina ben – men oj vad det kostat.
I dagsläget lägger jag i princip alla pengar jag har “över” på hälsorelaterade saker.

Nu befinner jag mig i den sitsen att fantastiska människor i min närhet har beslutat sig för att hjälpa mig med nåt som Sverige brustit i, och det är jag enormt tacksam för.
Men jag frågar mig ändå… vid vilken annan vård i Sverige skulle läkaren eller anhöriga kräva att veta eller anse sig ha rätt att tycka till om vad den sjuke ska göra med sina privata pengar?

Om jag hade brutit en arm och åkt in till sjukhuset hade ju inte läkaren sagt åt mig att åka hem och samla ihop pengarna för operation först innan jag kunde återkomma några månader senare när jag hade råd att betala. Men det är ju i den sitsen vi sitter.

När jag och andra drabbade nu försöker lösa vår situation genom att söka fonder, starta insamlingar osv – innebär det då att bidragsgivarna vill eller har rätt att veta/kräva hur privata pengar som inte har med insamlingen att göra spenderas? Eller borde detta precis som om jag fått hjälp från svensk sjukvård vara upp till mig hur jag väljer att prioritera eftersom jag vet vad som är viktigt för mig för att må så bra som möjligt?

Jag förstår att det kan sticka i ögonen om jag lever ett lyxliv samtidigt som jag har en insamling – men så är inte fallet. I alla fall inte vad jag räknar som lyx.
Jag vänder och vrider på det mesta ekonomiskt för att kunna få ihop livet och visst är jag lyckligt lottad som fortfarande har råd att ha min lägenhet och min bil kvar men jag slösar inte med mina pengar och strör dom inte omkring mig.
Jag köper inga saker som inte är i princip nödvändigt och jag tvingades låna pengar av mina kära föräldrar för att kunna köpa ett nytt kylskåp som varit trasigt sen i julas.
Den resa jag nu ska åka på är en resa som det planerades för förra sommaren men som jag kände då att jag inte kunde ta mig råd till. Nu är dock energin så låg och mitt behov av vila så stort att jag ändå valt att åka på resan – en resa köpt på kredit. 
Det är inget jag gillar att göra eller tycker är speciellt smart egentligen men jag anser att fördelarna med den här veckan i sol betyder mer för mig och kommer ha så pass mångaa positiva effekter att jag trots allt valt att göra det. 

Om ni som hjälper mig med insamlingen tycker det är ett dumt beslut så kan jag inte annat än beklaga, men jag hoppas och tror att ni som valt att bidra har gjort det på grund av att ni, precis som vi som är drabbade, är förbannade över att vi inte får den vård vi behöver – en vård som borde vara gratis och ingå i min skatt jag redan betalat.
Inte för att styra vad jag gör med mina pengar eller hur många semesterdagar jag unnar mig att ta på ett år. Som egenföretagare är det inte många kan jag säga, och dessutom försvinner massor av mina “lediga” dagar på att jobba ideellt.

Jag tycker att jag förtjänar semester och nu när jag funderat över detta alldeles för mycket tänker jag lämna tankarna av skuld kvar här hemma medan jag lyfter mot Cyperns vackra stränder i morgon bitti.

Jag ska samla all energi jag kan inför nästa operation och hoppas jag kan klara av återhämtningen bättre än förra gången med lite påfyllt LUGN och D-vitamin i kroppen.

Återigen det största tack till alla er som väljer att stå upp i kampen för vård tillsammans med oss som är drabbade. Tack vare insamlingen och den redan genomförda operationen orkar jag fortsätta strida för våra rättigheter. 

All kärlek till er!